När min stora kille var mindre sa jag hela tiden.
-Åh vad jag längtar till när han kan prata och jag kan komunicera med honom.
Att det skulle bli en enda lång monolog med tusen frågor som man inte hinner svara på, fanns inte i mina tankar.
Nu funderar jag hela tiden.
-Hur får man den här killen att sluta prata och ställa tusen frågor..... åtminstonet i 5 minuter...
Visst är det härligt med dessa kommentarer ........men ibland känns det som att han pippar sönder min hjärna. Jag kan inte ens höra vad jag tänker.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Tack för kommentar! Skönt att få stöd, det värmer verkligen! Ha det bra!
Tänk att jag har samma problem här hemma med min lilla herre! En oavbytlig monolog, dag som natt. Sen rätt vad det är har han ställt en fråga och får ett utbrott för att jag inte "lyssnat på honom"... Men herregud jag kan inte ha öronen på helspänn twentyfour-seven...! Kram!
Skicka en kommentar